Om Kulturopportunisten

Välkommen till Kulturopportunisten

Pressbild: Nicklas Sjöberg

En klantig minikris ledde till en ny passion.

Ett par bollar på snören öppnade upp nya sätt att leva.
Och journalisten på dagen blev eldartisten på natten.



Nr 4: Från journalist till eldartist:


Det är mörkt och gråkallt, men vindstilla. En bra kväll. Vid halvcirkeln av marschaller har människor redan samlats fast det är 20 minuter kvar. Fler är på väg; det kommer barn och medelålders, pensionärer. Människor med mjukt målmedvetna steg, andra som får syn på gruppen och nyfiket närmar sig för att se vad alla gör. De småpratar och stampar tårna varma i det isiga småslasket. Tar upp mobiler och tittar. En kvart kvar.


På toaletten i huset runt hörnet fumlar nervositeten och adrenalinet omkring. Jag och min eldkollega rotar fram de matchande skorna, knyter kjolar, sprayar håret med vatten, knyter dubbelknutar på skosnörena, vi måste gååååå publiken är redan där! Okej, redo? Lycka till! Detsamma. Och vi går ut genom dörren och in i karaktär. Hämtar redskapen vi doppat i bränsle och stiger in i halvcirkeln av marschaller som markerar vår scen. En lugn, stabil glädje tar kontroll över huvudet och kroppen, sträcker känslan ståtligare. Nu är jag eldartisten och eldartisten är inte nervös. Hon är nyfiken på publiken, glad att se dem, känner av stämningen som är varm i de flestas blickar, nollställt väntande i andras. Vår eldvakt ställer sig beredd med brandsläckare och brandfilt. Jag och min kollega tänder eld på våra solfjädrar och musiken drar igång.

18 minuter senare bugar vi halvcirkeln runt. Solfjädrarna, stavarna, eldbollarna och kolburarna är släckta, Publiken applåderar tumvantedämpat och kommer fram för att tacka. Ett av barnen vill ta en selfie med oss. Ett annat barn frågar hur man kan äta eld, om det bränns i magen. En äldre man undrar hur man kommer på att man ska dansa med eld.


Drygt tio år har gått sedan jag plockade upp ett par poi (bollar på kedjor eller snören) för första gången. Jag var 28 år, backpackade ensam i Guatemala och hade precis haft en riktig skitmorgon. Alldeles på egen hand hade jag lyckats få mitt bankkort att sluta fungera och hade nu inte ens pengar till frukostbönor. Efter några timmar av kontakt med banker och ambassader gick det att lösa, men efter det var jag trött. Äventyrsplatsen jag tänkt besöka lät inte alls lika lockande längre. Men titta, enligt guideboken finns det en lugn liten hippieby precis intill ... Jag tog mig till San Marcos la laguna och hann knappt stiga av båten innan en man ropade åt mig från ett tak “Du ser ut som att du hör hemma här uppe!”. Och det gjorde jag. Min jetlag och hans morgonpigghet fick oss snabbt att bli vänner, jag bestämde mig för att stanna ett tag och en dag trollade han fram ett par poi. “Har du provat såna här nån gång?” Jag hade sett eldartister, men tanken hade aldrig slagit mig att jag kunde prova själv. De här brann såklart inte och jag lärde mig bara ett väldigt enkelt trick, men jag var fast direkt. Hela kroppen jublade; det var något i det här sättet att röra sig, i cirklarna jag snurrade omkring mig som var så bubblande, fokuserat, lekfullt, onödigt ROLIGT!


När jag kom hem till Göteborg sökte jag upp en förening som fanns dåförtiden, Eldsjäl, och lärde mig mer av medlemmarna där och av Youtube. När jag blundade såg jag poirörelser framför mig. Jag drömde om poitrick på natten. Jag hamnade i flow på träningspassen. Och jag hade så roligt. Det var så annorlunda mot mitt skrivbordsjobb som journalist, det var så helt bara för min egen skull och utan några krav. Efter ett tag blev jag nyfiken på stavar och andra eldredskap. Jag tog fler steg in i cirkusvärlden genom att hjälpa till att anordna en cirkusfestival ihop med några från Eldsjäl och starta föreningen Cirkusön. Jag lärde känna nya människor och hamnade i en subkultur med nya sätt att tänka och leva. Under en fullmånefest på Ramberget tände jag eld på poi för första gången. Jag gjorde bara de enklaste tricken och njöt av wooosch-ljudet när elden susade förbi öronen. Det är fortfarande ett av mina favoritljud.


Efter ett knappt år uppträdde jag för första gången inför publik och det var läskigt och supernervöst och oväntat roligt. Att uppträda var aldrig anledningen till att börja med eld, men till min förvåning började jag älska det. Jag, som inte gillade att stå framför en grupp, slutade fundera på vad publiken skulle tycka och kunde fokusera på mötet med den istället. Vara nyfiken på människorna framför mig, uppleva stunden med dem. Det var så vackert, så närvarande. Det är det fortfarande.


Sedan dess har jag hunnit uppträda många gånger, inte minst sedan jag och en vän startade duon Eldfågel för snart fyra år sedan. Vi har uppträtt i fjällen, under Julstaden Göteborg, på festivalen Urkult, på Eldfesten på Heden och på mängder av stadsfester, julmarknader, företagsfester och ljusfester. Vi lever bara på det under delar av året, men de delarna är vackra. Överallt kan jag se hur människors blickar tänds. Det är något magiskt med eld, på riktigt. Så lyxigt att få vara del av det, att ge människor en paus i vardagen och ett glimmer att ta med sig hem. Och kanske, kanske ibland inspirera fler till att våga välja livets mer oväntade banor.


ANNA MATTISSON, ELDFÅGEL




För drygt två år sedan drömde Maria Richardsson från Skövde om att debutera som författare. Sedan dess har hon skrivit kontrakt med tre traditionella förlag gällande två ungdomsböcker, en deckarserie och en antologi. Hon berättar här med egna ord om hur denna resa till drömlivet gick till.



Nr 3: Så fann jag drömlivet som författare:


Jag ska börja med att erkänna att jag är dålig på årtal och tidsangivelser. Det är ibland lite av ett problem när jag blir intervjuad, för de flesta vill veta när jag började skriva på min debutbok, hur lång tid det tog, när första utkastet var färdigt, hur lång tid efter det jag skickade manuset till lektör och hur lång tid efter det jag fick mitt utgivningsbesked.

För mig är det inte särskilt viktigt hur lång tid varje moment tog. För mig räcker det med att konstatera att det tog väldigt lång tid. Även steget mellan att första utkastet var klart till att jag skickade till lektör och steget från lektörens svar till utgivningsbeskedet tog lång tid.

Men tiden var aldrig det viktiga i sammanhanget, det viktiga var att jag fick min bok utgiven och dessutom på ett traditionellt förlag, för det var det som var mitt mål!


Hur gjorde jag då för att nå mitt högt uppställda mål?

Jo, för det första tog jag mig själv och mitt skrivande på största allvar.

För det andra schemalade jag min skrivtid i samråd med min man.

För det tredje så lät jag mig inte nedslås av alla nej, utan jag bestämde mig för att hitta andra vägar för att nå dit jag ville. Ett sätt var att skicka manuset till lektör. Ett annat sätt var att bredda antalet förlag jag hade skickat till.

Och jag lyckades!


Min debutbok heter Den blomstertid nu kommer och släpptes på Lindskog Förlag hösten 2017.  Den boken handlar om fyra tjejer i femtonårsåldern, fyra väldigt olika tjejer, som kämpar för att hitta sin egen identitet och för att få ording på sina liv. Boken utspelar sig på 80-talet, för det var då jag själv gick på högstadiet.

När jag gick i skolan kände jag att jag blev placerad i ett fack som jag inte ville bli placerad i. Vi blir alla placerade i fack i olika sammanhang, men aldrig är facken så tydliga som just i skolans värld.


Jag var den som var osynlig. Den som inte räknades. Problemet var att jag mådde dåligt av detta, eftersom jag inte ville vara den person de hade gjort mig till. Jag var nämligen en helt annan person inuti. Inuti var jag en person som tog plats och stod för sina åsikter, men när jag var i skolan blev jag tillbakadragen och tyst.

Det här med hierarkin i skolans värld är något som alltid har stört mig, något som diskuteras alldeles för lite, och därför ville jag skriva den här boken. Därför skapades karaktären Linda. Linda är den jag var då.


Men jag hade mer jag ville säga med min bok, och det var ingen självbiografi jag ville skriva. Alla människor är lika mycket värda, men människor har väldigt olika förutsättningar beroende på massor av olika saker, och det ville jag skriva om. Därför skapades karaktären Sussi, hon som inte ens gick färdigt nian. Hon som bor med sin alkoholiserade mamma och låter män tafsa på henne för att få pengar till sprit och cigaretter. Karaktären Sussi finns förstås på riktigt, och det sorgliga är att hon finns i alla klasser på alla skolor. Hon är egentligen ett hopkok av väldigt många olika trasiga människor jag stött på i mitt liv. Och Sussi var tvungen att vara med i min berättelse, hon krävde det, hon behövde det. 

Karaktären Anna var också ett måste att ha med, hon som också finns på alla skolor, hon som blir mobbad. Allt var bättre förr, det är ett argument som många kör med. Jag håller inte med. Allt var inte alls bättre förr! Mobbing har alltid funnits, men då sopades saker under mattan på ett helt annat sätt än idag.


Och min fjärde huvudkaraktär då? Vem är det? Tänk efter, vem är det som fattas? Jo, skolans populäraste tjej förstås. Och Sofi, min fjärde huvudkaraktär är just skolans populäraste tjej. Men varför skriva om någon som har en perfekt tillvaro? Svaret på den frågan är förstås att allt är inte exakt som det ser ut och det händer saker i boken, twister som ändrar förutsättningarna.


När mitt första stora mål var nått satte jag ett nytt mål: Och det var målet att längre fram kunna försörja mig på mitt skrivande.

Återigen: Tidsaspekten är inte det viktiga.

Självklart skulle jag vilja att det gick fort att nå mitt mål om jag fick välja, men det är just det som är poängen. Man får inte välja. Det blir som det blir. Och det är så oerhört viktigt att försöka må bra och ha kul under tiden! Därför att livet pågår för fullt här och nu. Och just därför är ett av mina allra bästa råd detta: Tänk positivt!


När jag skrivit min första bok kunde jag inte släppa mina karaktärer och därför blev det en uppföljare. En fristående uppföljare som heter Och allt blir återfött och som släpps i slutet på september 2019. Att säga något om den utan att avslöja vad som händer i första boken är förstås svårt, men precis som i debutromanen Den blomstertid nu kommer handlar det om starka känslor. Den handlar också mycket om att våga: Att våga vara stark såväl som att våga vara svag.  Att våga hoppas när det känns som mörkast, att våga älska trots att kärleken har mycket emot sig och att inse att man ibland måste konfrontera sina största rädslor för att komma vidare i livet.


I slutet av september släpps också Skriv om ditt liv, en antologi om att skriva självbiografiskt, på Ariton Förlag. Jag medverkar i den boken med ett kapitel om att skriva självbiografiskt på min blogg.

Parallellt med Och allt blir återfött skrev jag också min första deckare. Den började lite som ett test för att jag ville testa på att skriva en helt annan genre. Men boken utvecklades och blev till något helt annat än jag hade tänkt mig från början. Den blev till första delen i en ljudboksserie om ”min” polis Lena Borell på grova brott i Skövde. Den heter Våroffer och kommer ut framöver som ljudbok på Lind & co.


Jag driver min firma Marias Författartjänst, jag jobbar som skrivarkursledare på Studiefrämjandet i Skövde och jag bloggar på Marias Författarblogg. Det blir en hektisk men rolig höst med flera mässor, signeringar och författarbesök. Och för tillfället skriver jag också på del två i min deckarserie. Kolla in på bloggen om du vill veta vad som är på gång framöver eller om du söker skrivtips.

När jag har skrivarkurser brukar jag säga att du ska lyssna på alla skrivråd du får, men sedan ska du sortera bort de som inte fungerar i just din egen situation och bara behålla dem som du själv verkligen tror på. Det är ett bra skrivtips!


MARIA RICHARDSSON

Pressbild: Petronella Simonsbacka

Foto: Petronella Simonsbacka

Nr 2: Författaren som blev bokhandlare:


Kullerstenarna är avskavda och mjuka på det gamla torget som utgör Göteborgs äldsta kvarter. I Kronhusbodarna fanns förr vagnsmakare, hovslagare och smeder. Nu huserar en annan typ av företagare här.


Bland dem märks den populära författaren Anna Ihrén. Hon driver bokhandel.

– Huset är från 1758 och det har varit hantverkare här sedan dess, berättar hon.

Anna Ihrén är mest känd som författaren bakom deckarserien om morden på Smögen. När det är lugnt i butiken sitter hon vid ett bord i ett hörn och skriver.

– Jag har alltid drömt om att bli deckarförfattare. Jag är väldigt förtjust i pusslet, säger hon.


Att bli bokhandlare var också en gammal dröm, en som stötts och blötts under många år. Anna Ihrén är väl bekant med miljön kring det gamla Kronhuset, efter att ha varit julmarknadskommissarie i Kronhusbodarna.

– Herregud det var ju en dröm, men ekonomiskt skulle det inte vara en dans på rosor. Jag har spanat på just den här butiken i 20 år. En dag blir den min, tänkte jag.


Bokhandeln har en öppen dörr till nästa bod, där en krukmakare arbetar. De turas om att passa varandras butiker.

– Krukmakaren och jag hjälps åt. Hon har varit i butiken i 13 år nu och jag är i den ena änden. Jag frågade om hon kunde avvara ett hörn.

Det kunde hon, minst sagt. Bokhandeln har både fönster och egen ingång.

– Det var keramik i hela utrymmet förut.


Böckerna i butiken är skrivna av författare från Göteborg med omnejd.

– Det är roligt att lyfta fram Göteborgsförfattare, de behöver synas mer. Jag har kanske inte har precis alla som är utgivna i Göteborg, men de flesta. Att man inte ser mer av Göteborgsförfattarna nationellt är konstigt, eftersom de säljer bra.


Anna Ihrén är väl etablerad i branschen, men hon minns hur det var att vara ny. 2014 skickade hon ut Strandsittaren till 23 förlag.

– Alla tackade vänligt nej.

I november 2014 gav hon ut debutboken på eget förlag. Den sålde i 11 000 exemplar. Idag har hon ett tioboksavtal med MiMa Förlag och fyra böcker kvar att leverera. Därefter kan hon tänka sig att prova vingarna som deltidsförläggare.


Bokskrivande är inte det enda hantverket som frodas i Anna Ihréns butik. Förutom böcker säljer hon även verk av omkring 30 lokala hantverkare.

– Hälften av allt jag säljer är böcker och hälften är hantverk. Jag har bland annat en mästersmed som tillverkar saker på samma sätt som på 1700-talet. Varje dag kommer det in hantverkare som har gjort något vackert och undrar om jag vill sälja det. Det är superskoj.


PETRONELLA SIMONSBACKA


Nr 1: Därför startar jag en kulturtidskrift:


  Jag brinner för kulturverksamhet och tycker det behövs en bred bevakning av vår kultur och eldsjälarna bakom den, i synnerheten av mer okända personer som är på väg framåt, uppåt. Dessutom hoppas jag kunna uppmuntra nyblivna kulturutövare genom att erbjuda en plats där man hittar nya möjligheter. Det är inget fel att sträva efter att vara en kulturentreprenör eller en kulturopportunist, om man uttrycker det så, säger Petronella Simonsbacka, ansvarig utgivare och redaktör.


Varför ska man läsa Kulturopportunisten?

– För att inspireras av kultur och kulturutövare. Jag strävar efter bredd i bevakningen, på alla sätt.


Hur skulle du beskriva Kulturopportunisten?       

  Det är en enkel tidskrift med en bred syn på  kultur. 


Är du en hopplös idealist eller en bra företagare?

Tyvärr en idealist, men jag ska försöka få till affärstänket så gott det går, för jag vill att Kulturopportunisten ska kunna överleva länge. Just nu är Kulturopportunisten ett ideellt drivet hobbyprojekt, men jag har hopp inför framtiden.


Vilken är din egen kulturella bakgrund?

– Jag är författare och inläsare av ljudböcker, samt målar tavlor och håller på med konstgrafik. Förr i världen var jag sångerska och gitarrist, mest i relativt okända punk- och garageband av olika slag.


Foto: Tommy Sjölin

En berest man



Tack Olle Fjordgren för att Kulturopportunisten fått publicera "Usama, mulla Omar och jag" som ni hittar på nyhetssidan. Boken "Vägar jag vandrat" publiceras i nytryck under hösten 2019 på Långsamhetens Bokförlag.


Kontakta Kulturopportunisten

Har du en fråga eller ett tips till Kulturopportunisten?