Om Kulturopportunisten

Hur är det att vara den som läser varenda manus som skickas in? Den som refuserar eller antar, korrekturläser, gör layout, betalar för tryckningen, fixar omslaget och sedan försöker marknadsföra? Hur är det egentligen att vara enmansförläggare? Jag frågade en av mina egna förläggare, Christina Gustavson på Joelsgården Förlag.



Nr 2:2020: Intervju med en enmansförläggare:


– Det är oerhört tufft arbetsmässigt och ansvaret är tungt, åtminstone för mig. Om jag skulle ställa till det för mig själv på något vis så kan jag ta det, men om jag skulle göra ett misstag som drabbar någon annan vet jag knappt hur jag skulle klara av att stå ut med mig själv. Det är ett ensamt arbete om man inte hittar någon likasinnad att bolla med och det är inte så lätt att hitta någon, säger Christina Gustavson.


Varför startade du förlag?
– Det var min  dröm sedan småskolan. Jag har alltid läst mycket och hör till dem som läste med ficklampa under täcket när jag var liten. Intresset för böcker och det skrivna ordet satt i. Mina första böcker gavs ut av dåvarande ICA bokförlag – och någonstans på vägen väcktes en önskan om att uppfylla och förverkliga min barndomsdröm.


Berätta om när du startade Joelsgården Förlag, hur gick det till?
– När mina första böcker kom ut häpnade jag över hur lång tid det tog. Jag har nog alltid haft bråttom, allt ska hända väldigt fort och den tröga processen var nästan som tortyr. En av anledningarna till att jag startade förlaget var att jag insåg att det skulle gå så mycket snabbare om jag skötte utgivningen själv. Först registrerade jag ett bolag, senare ett AB och sen kan man nog inte beskriva det på annat sätt än att jag hoppade rakt i plurret, det vill säga jag satte i gång utan att veta så mycket om vad jag gav mig in på. Men problem är till för att lösas och genom att lösa problemen allt eftersom de uppstod och arbeta mig fram ett steg i sänder, lärde jag mig var fallgroparna fanns och hur man lättast når sitt mål. Att ge ut bok nummer två blev betydligt lättare.


Vilket var det första manus du antog av annan författare?
– Om jag bortser från några e-noveller var det Flickor med Aspergers syndrom/högfungerande autism och flickor med AD/HD. Pedagogiska, sociala och medicinska aspekter. Det är en så viktig bok och ... jag tyckte det var nödvändigt att publicera den med tanke på det viktiga innehållet och för att det fanns väldigt litet skrivet om flickors speciella problem, inte bara i Sverige utan även utomlands.


Har du vant dig vid att skriva refuseringar?
– Nej, det vänjer jag mig aldrig vid. Jag känner in på bara skinnet hur ont det gör i mottagaren. Detta gäller även om jag föreslår att författaren arbetar om sitt manus och återkommer. Det är nästan lika svårt.


Hur många böcker ger Joelsgården ut på ett år?
– Det varierar. Jag har haft en ambition om att ge ut minst 4 titlar per år. Ibland har det kanske blivit fler och ibland färre.


Vad är det bästa och sämsta med att vara förläggare?
– Det är så roligt och berikande att ge ut böcker, att sprida berättelser, fakta och information. Att ge andra fantastiska läsupplevelser. Det är glädjen som ger mest energi. Och att möta andra författares glädje. Det sämsta är dels arbetsbördan och ansvaret gentemot författarna dels svårigheten att få ekonomin att gå ihop.


Hur påverkar förläggandet ditt eget skrivande?
– På olika sätt. Glädjen att få dela med sig av andras alster är stimulerande, men att driva ett förlag tar väldigt mycket tid, det vill säga även tid som jag annars kunnat använda till eget skrivande. Det är en kombination som är så svår och arbetsam att jag inte kan rekommendera någon annan att försöka med ett sådant dubbelarbete – eftersom det är så krävande både i fråga om ork och tid.


Vad har du på gång den närmaste tiden?
– Deckare nr 5 i serien Brännpunkt Västergötland har just blivit klar, så nu har jag behov av att skriva något helt annat än deckare och bollar några idéer om en fackbok – eller kanske till och med två. Kanske en feelgood. Eller vad jag får lust till. Det är viktigt att också få göra det man tycker är roligt för stunden, så att inte alla ”måsten” tar över och kväver arbetsglädjen.


Har du något råd till människor som funderar på att starta förlag?
– Försök inte ens om du vill ha en egen författarkarriär, utan välj antingen att driva förlag eller att vara författare. Annars är ett gott råd att börja i liten skala, känna sig för och lära efter hand och sedan bygga upp verksamheten bit för bit och utan alltför stora ekonomiska risktaganden.

PETRONELLA SIMONSBACKA

Foto: Pressbild

Foto: Petronella Simonsbacka

Mentalaren är en skör och skitig skildring av ung kärlek, sex och konstnärsdrömmar i ett slitet Göteborg. Så står det skrivet på baksidan till Jonny Källs bok med just det namnet. Men boken är också en berättelse om ett liv inom psykiatrin, om ett liv med psykisk ohälsa, där vi får följa huvudpersonen Johan och de människor han kommer i kontakt med under den period boken utspelar sig.



Nr 1:2020: Från ett skört och skitigt Göteborg:


Din förläggare beskriver boken som en generationsroman a la Ulf Lundells Jack fast på tema psykisk ohälsa. Hur skulle du själv beskriva din debutroman?

– Så här vill jag beskriva den: ”Huvudpersonen i Mentalaren har liksom författaren Jonny Käll vigt sitt liv åt att skriva och har gått från självömkande texter till att omfamna sin psykiska ohälsa och genom den skapa en egenart."


Meningen är tagen från en artikel om Jonny Käll från tidningen Revansch, en tidning som ges ut av RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. När man intervjuar Jonny känns det naturligt att prata om psykisk ohälsa, allra mest förstås av den anledningen att boken handlar om just det. Och för att Jonny vet vad han pratar om.

– Jag började må dåligt i sextonårsåldern, säger han. Jag tror det är många som börjar må dåligt just då. Och sedan dess har jag varit inlagd på psyket flera gånger. En gång hamnade jag på en psykosavdelning, trots att det visade sig senare att jag inte alls var psykotisk. Den händelsen inspirerade mig mycket till att skriva boken.


Var det svårt att skriva Mentalaren?

– Inte alls. Texten bara flöt på. Den är dessutom väldigt dialogbaserad, vilket också underlättade. Jag började skriva på boken någon gång runt 2001 eller 2002, och allt som allt tog det mig tre till fyra veckor att skriva den. Så det var absolut inte svårt att skriva den.

Är boken självbiografisk?

– Nej, Johan är en helt annan person än den jag är. Men mycket av det som händer runtom, själva miljön och så är ju självupplevt.


Mentalaren ges ut av tidskriften Kulturopportunisten, är handbunden, finns i utvalda bokhandlar och går nu också att beställa i nätbokhandeln. Jonny är idag 56 år gammal och bor i Falköping.

– Tidigare, förr om åren flyttade jag runt väldigt mycket, men nu har jag inte längre behov av det.

Vad gjorde du innan du fastnade för skrivandet?

– Jag har bland annat jobbat som plåtslagare, men framförallt har jag jobbat inom teatern. Jag var skådespelare och jag älskade det. Jag var duktig, men jag är perfektionist, och problemet var att jag drev på mig själv för hårt. Så till slut blev jag utmattad, jag orkade inte längre. Och då började jag att skriva för teater istället. Två av mina pjäser har blivit uppsatta.

Är det något mer du vill att folk ska veta om din bok Mentalaren?

– Boken är humoristiskt skriven, den är lättsam och inte tung, trots att ämnet kan uppfattas som tungt.


Hur kan man hjälpa den som mår psykiskt dåligt?

– Jag tycker man ska säga att jag finns här för dig om du behöver min hjälp.

Finns det något man absolut inte ska säga i det läget?

– Ja. Ta dig i kragen. Det ska man inte säga.

Vad har du för råd att ge till den som mår psykiskt dåligt?

– Man ska inte vara rädd för att ta hjälp, för att be om hjälp. Och man ska försöka tänka tillbaka på sådant man tidigare varit med om som var lustfyllt, sådant man mådde bra av.

Hur mår du själv idag?

– Jag mår ganska hyfsat faktiskt.

Vad har du för skrivtips till den som vill skriva en bok?

– Sätt dig ner och skriv bara. Var ihärdig, och försök sätta av exempelvis en timme av dagen till just att skriva.

Har du något favoritordspråk?

– Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Jag skulle beskriva mig själv som komplicerad, men samtidigt som enkel.


Det låter som en spännande beskrivning.

– Ja, jag försöker vara enkel.

Hur tror du att andra uppfattar dig?

– Som generös.

Vad har du för intressen förutom att skriva?

– Jag gillar sport och att träna. Jag tycker också om att laga mat och att umgås med vänner. Och jag intresserar mig för ämnen som historia, psykologi och religion.

Vad skriver du på just nu?

– Jag skriver på noveller. Jag har bland annat skrivit en novell som heter ”Långa tåg” som handlar om en gammal man som sitter och tittar på tåg och tänker tillbaka och minns olika händelser från sitt förflutna.

Vad har du för tankar om framtiden?

– Jag har lite olika tankar kring saker jag inte tagit beslut på än, men något jag vet med säkerhet är förstås att jag kommer att fortsätta att skriva.

MARIA RICHARDSSON

En klantig minikris ledde till en ny passion.

Ett par bollar på snören öppnade upp nya sätt att leva.
Och journalisten på dagen blev eldartisten på natten.



Nr 4:2019: Från journalist till eldartist:


Det är mörkt och gråkallt, men vindstilla. En bra kväll. Vid halvcirkeln av marschaller har människor redan samlats fast det är 20 minuter kvar. Fler är på väg; det kommer barn och medelålders, pensionärer. Människor med mjukt målmedvetna steg, andra som får syn på gruppen och nyfiket närmar sig för att se vad alla gör. De småpratar och stampar tårna varma i det isiga småslasket. Tar upp mobiler och tittar. En kvart kvar.


På toaletten i huset runt hörnet fumlar nervositeten och adrenalinet omkring. Jag och min eldkollega rotar fram de matchande skorna, knyter kjolar, sprayar håret med vatten, knyter dubbelknutar på skosnörena, vi måste gååååå publiken är redan där! Okej, redo? Lycka till! Detsamma. Och vi går ut genom dörren och in i karaktär. Hämtar redskapen vi doppat i bränsle och stiger in i halvcirkeln av marschaller som markerar vår scen. En lugn, stabil glädje tar kontroll över huvudet och kroppen, sträcker känslan ståtligare. Nu är jag eldartisten och eldartisten är inte nervös. Hon är nyfiken på publiken, glad att se dem, känner av stämningen som är varm i de flestas blickar, nollställt väntande i andras. Vår eldvakt ställer sig beredd med brandsläckare och brandfilt. Jag och min kollega tänder eld på våra solfjädrar och musiken drar igång.

18 minuter senare bugar vi halvcirkeln runt. Solfjädrarna, stavarna, eldbollarna och kolburarna är släckta, Publiken applåderar tumvantedämpat och kommer fram för att tacka. Ett av barnen vill ta en selfie med oss. Ett annat barn frågar hur man kan äta eld, om det bränns i magen. En äldre man undrar hur man kommer på att man ska dansa med eld.


Drygt tio år har gått sedan jag plockade upp ett par poi (bollar på kedjor eller snören) för första gången. Jag var 28 år, backpackade ensam i Guatemala och hade precis haft en riktig skitmorgon. Alldeles på egen hand hade jag lyckats få mitt bankkort att sluta fungera och hade nu inte ens pengar till frukostbönor. Efter några timmar av kontakt med banker och ambassader gick det att lösa, men efter det var jag trött. Äventyrsplatsen jag tänkt besöka lät inte alls lika lockande längre. Men titta, enligt guideboken finns det en lugn liten hippieby precis intill ... Jag tog mig till San Marcos la laguna och hann knappt stiga av båten innan en man ropade åt mig från ett tak “Du ser ut som att du hör hemma här uppe!”. Och det gjorde jag. Min jetlag och hans morgonpigghet fick oss snabbt att bli vänner, jag bestämde mig för att stanna ett tag och en dag trollade han fram ett par poi. “Har du provat såna här nån gång?” Jag hade sett eldartister, men tanken hade aldrig slagit mig att jag kunde prova själv. De här brann såklart inte och jag lärde mig bara ett väldigt enkelt trick, men jag var fast direkt. Hela kroppen jublade; det var något i det här sättet att röra sig, i cirklarna jag snurrade omkring mig som var så bubblande, fokuserat, lekfullt, onödigt ROLIGT!


När jag kom hem till Göteborg sökte jag upp en förening som fanns dåförtiden, Eldsjäl, och lärde mig mer av medlemmarna där och av Youtube. När jag blundade såg jag poirörelser framför mig. Jag drömde om poitrick på natten. Jag hamnade i flow på träningspassen. Och jag hade så roligt. Det var så annorlunda mot mitt skrivbordsjobb som journalist, det var så helt bara för min egen skull och utan några krav. Efter ett tag blev jag nyfiken på stavar och andra eldredskap. Jag tog fler steg in i cirkusvärlden genom att hjälpa till att anordna en cirkusfestival ihop med några från Eldsjäl och starta föreningen Cirkusön. Jag lärde känna nya människor och hamnade i en subkultur med nya sätt att tänka och leva. Under en fullmånefest på Ramberget tände jag eld på poi för första gången. Jag gjorde bara de enklaste tricken och njöt av wooosch-ljudet när elden susade förbi öronen. Det är fortfarande ett av mina favoritljud.


Efter ett knappt år uppträdde jag för första gången inför publik och det var läskigt och supernervöst och oväntat roligt. Att uppträda var aldrig anledningen till att börja med eld, men till min förvåning började jag älska det. Jag, som inte gillade att stå framför en grupp, slutade fundera på vad publiken skulle tycka och kunde fokusera på mötet med den istället. Vara nyfiken på människorna framför mig, uppleva stunden med dem. Det var så vackert, så närvarande. Det är det fortfarande.


Sedan dess har jag hunnit uppträda många gånger, inte minst sedan jag och en vän startade duon Eldfågel för snart fyra år sedan. Vi har uppträtt i fjällen, under Julstaden Göteborg, på festivalen Urkult, på Eldfesten på Heden och på mängder av stadsfester, julmarknader, företagsfester och ljusfester. Vi lever bara på det under delar av året, men de delarna är vackra. Överallt kan jag se hur människors blickar tänds. Det är något magiskt med eld, på riktigt. Så lyxigt att få vara del av det, att ge människor en paus i vardagen och ett glimmer att ta med sig hem. Och kanske, kanske ibland inspirera fler till att våga välja livets mer oväntade banor.


ANNA MATTISSON, ELDFÅGEL


Pressbild: Nicklas Sjöberg

Pressbild: Petronella Simonsbacka

För drygt två år sedan drömde Maria Richardsson från Skövde om att debutera som författare. Sedan dess har hon skrivit kontrakt med tre traditionella förlag gällande två ungdomsböcker, en deckarserie och en antologi. Hon berättar här med egna ord om hur denna resa till drömlivet gick till.



Nr 3:2019: Så fann jag drömlivet som författare:


Jag ska börja med att erkänna att jag är dålig på årtal och tidsangivelser. Det är ibland lite av ett problem när jag blir intervjuad, för de flesta vill veta när jag började skriva på min debutbok, hur lång tid det tog, när första utkastet var färdigt, hur lång tid efter det jag skickade manuset till lektör och hur lång tid efter det jag fick mitt utgivningsbesked.

För mig är det inte särskilt viktigt hur lång tid varje moment tog. För mig räcker det med att konstatera att det tog väldigt lång tid. Även steget mellan att första utkastet var klart till att jag skickade till lektör och steget från lektörens svar till utgivningsbeskedet tog lång tid.

Men tiden var aldrig det viktiga i sammanhanget, det viktiga var att jag fick min bok utgiven och dessutom på ett traditionellt förlag, för det var det som var mitt mål!


Hur gjorde jag då för att nå mitt högt uppställda mål?

Jo, för det första tog jag mig själv och mitt skrivande på största allvar.

För det andra schemalade jag min skrivtid i samråd med min man.

För det tredje så lät jag mig inte nedslås av alla nej, utan jag bestämde mig för att hitta andra vägar för att nå dit jag ville. Ett sätt var att skicka manuset till lektör. Ett annat sätt var att bredda antalet förlag jag hade skickat till.

Och jag lyckades!


Min debutbok heter Den blomstertid nu kommer och släpptes på Lindskog Förlag hösten 2017.  Den boken handlar om fyra tjejer i femtonårsåldern, fyra väldigt olika tjejer, som kämpar för att hitta sin egen identitet och för att få ording på sina liv. Boken utspelar sig på 80-talet, för det var då jag själv gick på högstadiet.

När jag gick i skolan kände jag att jag blev placerad i ett fack som jag inte ville bli placerad i. Vi blir alla placerade i fack i olika sammanhang, men aldrig är facken så tydliga som just i skolans värld.


Jag var den som var osynlig. Den som inte räknades. Problemet var att jag mådde dåligt av detta, eftersom jag inte ville vara den person de hade gjort mig till. Jag var nämligen en helt annan person inuti. Inuti var jag en person som tog plats och stod för sina åsikter, men när jag var i skolan blev jag tillbakadragen och tyst.

Det här med hierarkin i skolans värld är något som alltid har stört mig, något som diskuteras alldeles för lite, och därför ville jag skriva den här boken. Därför skapades karaktären Linda. Linda är den jag var då.


Men jag hade mer jag ville säga med min bok, och det var ingen självbiografi jag ville skriva. Alla människor är lika mycket värda, men människor har väldigt olika förutsättningar beroende på massor av olika saker, och det ville jag skriva om. Därför skapades karaktären Sussi, hon som inte ens gick färdigt nian. Hon som bor med sin alkoholiserade mamma och låter män tafsa på henne för att få pengar till sprit och cigaretter. Karaktären Sussi finns förstås på riktigt, och det sorgliga är att hon finns i alla klasser på alla skolor. Hon är egentligen ett hopkok av väldigt många olika trasiga människor jag stött på i mitt liv. Och Sussi var tvungen att vara med i min berättelse, hon krävde det, hon behövde det. 

Karaktären Anna var också ett måste att ha med, hon som också finns på alla skolor, hon som blir mobbad. Allt var bättre förr, det är ett argument som många kör med. Jag håller inte med. Allt var inte alls bättre förr! Mobbing har alltid funnits, men då sopades saker under mattan på ett helt annat sätt än idag.


Och min fjärde huvudkaraktär då? Vem är det? Tänk efter, vem är det som fattas? Jo, skolans populäraste tjej förstås. Och Sofi, min fjärde huvudkaraktär är just skolans populäraste tjej. Men varför skriva om någon som har en perfekt tillvaro? Svaret på den frågan är förstås att allt är inte exakt som det ser ut och det händer saker i boken, twister som ändrar förutsättningarna.


När mitt första stora mål var nått satte jag ett nytt mål: Och det var målet att längre fram kunna försörja mig på mitt skrivande.

Återigen: Tidsaspekten är inte det viktiga.

Självklart skulle jag vilja att det gick fort att nå mitt mål om jag fick välja, men det är just det som är poängen. Man får inte välja. Det blir som det blir. Och det är så oerhört viktigt att försöka må bra och ha kul under tiden! Därför att livet pågår för fullt här och nu. Och just därför är ett av mina allra bästa råd detta: Tänk positivt!


När jag skrivit min första bok kunde jag inte släppa mina karaktärer och därför blev det en uppföljare. En fristående uppföljare som heter Och allt blir återfött och som släpps i slutet på september 2019. Att säga något om den utan att avslöja vad som händer i första boken är förstås svårt, men precis som i debutromanen Den blomstertid nu kommer handlar det om starka känslor. Den handlar också mycket om att våga: Att våga vara stark såväl som att våga vara svag.  Att våga hoppas när det känns som mörkast, att våga älska trots att kärleken har mycket emot sig och att inse att man ibland måste konfrontera sina största rädslor för att komma vidare i livet.


I slutet av september släpps också Skriv om ditt liv, en antologi om att skriva självbiografiskt, på Ariton Förlag. Jag medverkar i den boken med ett kapitel om att skriva självbiografiskt på min blogg.

Parallellt med Och allt blir återfött skrev jag också min första deckare. Den började lite som ett test för att jag ville testa på att skriva en helt annan genre. Men boken utvecklades och blev till något helt annat än jag hade tänkt mig från början. Den blev till första delen i en ljudboksserie om ”min” polis Lena Borell på grova brott i Skövde. Den heter Våroffer och kommer ut framöver som ljudbok på Lind & co.


Jag driver min firma Marias Författartjänst, jag jobbar som skrivarkursledare på Studiefrämjandet i Skövde och jag bloggar på Marias Författarblogg. Det blir en hektisk men rolig höst med flera mässor, signeringar och författarbesök. Och för tillfället skriver jag också på del två i min deckarserie. Kolla in på bloggen om du vill veta vad som är på gång framöver eller om du söker skrivtips.

När jag har skrivarkurser brukar jag säga att du ska lyssna på alla skrivråd du får, men sedan ska du sortera bort de som inte fungerar i just din egen situation och bara behålla dem som du själv verkligen tror på. Det är ett bra skrivtips!


MARIA RICHARDSSON

Nr 2:2019: Författaren som blev bokhandlare:


Kullerstenarna är avskavda och mjuka på det gamla torget som utgör Göteborgs äldsta kvarter. I Kronhusbodarna fanns förr vagnsmakare, hovslagare och smeder. Nu huserar en annan typ av företagare här.


Bland dem märks den populära författaren Anna Ihrén. Hon driver bokhandel.

– Huset är från 1758 och det har varit hantverkare här sedan dess, berättar hon.

Anna Ihrén är mest känd som författaren bakom deckarserien om morden på Smögen. När det är lugnt i butiken sitter hon vid ett bord i ett hörn och skriver.

– Jag har alltid drömt om att bli deckarförfattare. Jag är väldigt förtjust i pusslet, säger hon.


Att bli bokhandlare var också en gammal dröm, en som stötts och blötts under många år. Anna Ihrén är väl bekant med miljön kring det gamla Kronhuset, efter att ha varit julmarknadskommissarie i Kronhusbodarna.

– Herregud det var ju en dröm, men ekonomiskt skulle det inte vara en dans på rosor. Jag har spanat på just den här butiken i 20 år. En dag blir den min, tänkte jag.


Bokhandeln har en öppen dörr till nästa bod, där en krukmakare arbetar. De turas om att passa varandras butiker.

– Krukmakaren och jag hjälps åt. Hon har varit i butiken i 13 år nu och jag är i den ena änden. Jag frågade om hon kunde avvara ett hörn.

Det kunde hon, minst sagt. Bokhandeln har både fönster och egen ingång.

– Det var keramik i hela utrymmet förut.


Böckerna i butiken är skrivna av författare från Göteborg med omnejd.

– Det är roligt att lyfta fram Göteborgsförfattare, de behöver synas mer. Jag har kanske inte har precis alla som är utgivna i Göteborg, men de flesta. Att man inte ser mer av Göteborgsförfattarna nationellt är konstigt, eftersom de säljer bra.


Anna Ihrén är väl etablerad i branschen, men hon minns hur det var att vara ny. 2014 skickade hon ut Strandsittaren till 23 förlag.

– Alla tackade vänligt nej.

I november 2014 gav hon ut debutboken på eget förlag. Den sålde i 11 000 exemplar. Idag har hon ett tioboksavtal med MiMa Förlag och fyra böcker kvar att leverera. Därefter kan hon tänka sig att prova vingarna som deltidsförläggare.


Bokskrivande är inte det enda hantverket som frodas i Anna Ihréns butik. Förutom böcker säljer hon även verk av omkring 30 lokala hantverkare.

– Hälften av allt jag säljer är böcker och hälften är hantverk. Jag har bland annat en mästersmed som tillverkar saker på samma sätt som på 1700-talet. Varje dag kommer det in hantverkare som har gjort något vackert och undrar om jag vill sälja det. Det är superskoj.


PETRONELLA SIMONSBACKA


Foto: Petronella Simonsbacka

Nr 1:2019: Därför startar jag en kulturtidskrift:


  Jag brinner för kulturverksamhet och tycker det behövs en bred bevakning av vår kultur och eldsjälarna bakom den, i synnerheten av mer okända personer som är på väg framåt, uppåt. Dessutom hoppas jag kunna uppmuntra nyblivna kulturutövare genom att erbjuda en plats där man hittar nya möjligheter. Det är inget fel att sträva efter att vara en kulturentreprenör eller en kulturopportunist, om man uttrycker det så, säger Petronella Simonsbacka, ansvarig utgivare och redaktör.


Varför ska man läsa Kulturopportunisten?

– För att inspireras av kultur och kulturutövare. Jag strävar efter bredd i bevakningen, på alla sätt.


Hur skulle du beskriva Kulturopportunisten?       

  Det är en enkel tidskrift med en bred syn på  kultur. 


Är du en hopplös idealist eller en bra företagare?

Tyvärr en idealist, men jag ska försöka få till affärstänket så gott det går, för jag vill att Kulturopportunisten ska kunna överleva länge. Just nu är Kulturopportunisten ett ideellt drivet hobbyprojekt, men jag har hopp inför framtiden.


Vilken är din egen kulturella bakgrund?

– Jag är författare och inläsare av ljudböcker, samt målar tavlor och håller på med konstgrafik. Förr i världen var jag sångerska och gitarrist, mest i relativt okända punk- och garageband av olika slag.


Vilket format kommer Kulturopportunisten ut i?

– Jag strävade länge efter att ge ut tidskriften i papper, men pandemin 2020 satte stopp för den tanken. Kulturopportunisten får förbli en tidskrift som verkar löpande på sociala media, samt här på hemsidan.


Läs mer om Kulturopportunisten i Svenska Internetportalens intervju:

http://www.svip.se/kultur/opportunisten-petronella-simonsbacka/


Foto: Tommy Sjölin

En berest man



Tack Olle Fjordgren för att Kulturopportunisten fått publicera "Usama, mulla Omar och jag". Boken "Vägar jag vandrat" publiceras i nytryck under hösten 2019 på Långsamhetens Bokförlag.


Kontakta Kulturopportunisten

Har du en fråga eller ett tips till Kulturopportunisten?