Ur Kulturopportunisten


Smakprov från

Kulturopportunisten 

Ordlösa bilder i jordens egen färg

KONST/LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 4, 2019

Troll och jättar betyder inte alltid sagor för barn. När Emil Ahlman kommenterar vårt moderna samhälle är det i albumet MYT, som han nu publicerat i sitt eget och helt nyfödda förlag Hinsides.


Han har alltid tecknat, alltid varit intresserad av konst och serier. Efter gymnasiet blev det
serietecknarskola och sedan dess har Emil Ahlman i Karlstad tecknat och målat sporadiskt parallellt med familjelivet och jobbet som lärare. Under åren växte hans eget bilduttryck fram och nu har Emil gjort sitt första album.
– Det är meningen att det ska bli en trilogi, och jag vet faktiskt inte hur berättelsen kommer att sluta, säger Emil och ler medan han stryker sig över skägget.


MYT är titeln på albumet, och man förstår direkt att Emil har en helt egen stil även om man kan se tydliga referenser till nordisk forntid och sagovärld i bildspråket. Men han tecknar inte för en viss publik utan alla oavsett bakgrund kan få ut något av bilderna.
– Det spelar ingen roll om man är grönlänning eller nyzeeländare. Man ska kunna förstå ändå, och göra en egen tolkning.
Bilderna går helt i en siennaliknande färg som med sin inneboende värme kontrasterar det ibland allvarliga och mörka temat.
– Jag är uppvuxen på landet, i skogen, och har ju sett förändringen i naturen. Och det är därur temat föddes.

Kärnan i berättelsen handlar om respekt för det levande, och hur sällsynt det har kommit att bli. Att det inte finns längre.
– Det är svårt att prata om sådana här saker utan att bli stämplad som domedagsprofet. Men jag ser inte mig själv som en sådan. Mina bilder är bara ett sätt för mig att uttrycka de här känslorna.


MYT del 2 är redan färdigtecknad, och Emil planerar att publicera den nästa höst. Albumen är visserligen en stor sak och ett glädjande mål som Emil uppnått, men det han är mest stolt över är att han startat sitt eget förlag, Hinsides.
– Att människor som gör grymma grejer kan få det publicerat via mig, det är det absolut roligaste! säger han med påtaglig glädje.
Hinsides förlag blev en konkret idé för ungefär ett halvår sedan. Då började Emil läsa på om hur man driver en verksamhet.
– Jag har lärt mig massor! Nog kan jag vara självsäker på många sätt, men på vissa områden är jag inte alls så säker. Det här med ekonomi ... du vet, moms och sånt, säger han med en låtsad skärrad uppsyn.
Verksamheten är bara några dagar gammal när vi ses, den blev officiellt aktiverad (och MYT publicerad) i mitten av november. Och redan håller Emil på att läsa ett manus som kan komma att bli nästa publikation. Men det här med att göra reklam och försöka slå sig in på en marknad är inte något Emil känner särskilt starkt för.
– Nej, jag känner inte att jag vill lägga så mycket energi på marknadsföring. Många står och skriker och ingen lyssnar på nån.


Vad som blir publicerat i Hinsides behöver uppfylla två kriterier: Det ska vara tryckbart och det ska tilltala Emil personligen. Och Emil har en genreöverskridande smak.
– Bilder och/eller text. Prosa, lyrik och hela kitet. Det spelar ingen roll, bara det är bra och håller en verkshöjd.


Text och bild: NINA ZARJESDOTTER

banksy – den ofrivillge utställaren

KONST, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Trots att Banksy ställer ut i Göteborg mot sin vilja är utställningen ändå väl värd ett besök.


Utställningen på Galleri Fredsgatan i Göteborg av street art konstnären Banksys verk är en produktion som gjorts utan hans medgivande. Utställningen är curerad av Banksys tidigare fotograf och manager Steve Lazarides.


Banksy är en kontroversiell graffitikonstnär som arbetar mestadels i urban miljö. Trots sin anonymitet har han spridit sina verk över hela världen. Konstverken i utställningen är ett lån från en grupp av internationella samlare som har varit supportrar från Banksys tidiga dagar.


Utställningen består av en sammanställning av Banksys olika verk som han tryckt på grafiska blad. Verken är både samhällskritiska, innehåller fredsbudskap och lyfter fram den lilla människan som ofta befinner sig i ett utsatt läge. Han tar politisk ställning, kritiserar Irakkriget och driver bland annat hotell i Betlehem, Palestina.


Att se utställningen ger en bred bild av Banksys produktion, många kända verk som "Girl With Red Balloon", "Flower Thrower" och "Rude Copper" finns med i utställningen, men också mer otippade alster som exempelvis en cd-skiva av Paris Hilton som är omgjord till en kritisk reflektion över hennes livsstil, cd-skivan var dessutom utsmugglad i butiker. När originalet utgavs bytte konstnären ut original i butikerna mot sin egenproducerade skiva. Det tillför också humor även där budskapet är allvarligt.


Banksy arbetar med graffitifärg i urban miljö och man hade gärna sett exempelvis miljöbilder av hans graffiti från stadsbilden, men där berättar Steve Lazarides i filmer och i audioguide om bakgrunden till verken, vilket ger en mer levande bild av Banksys konstnärskap än vad de grafiska bladen förmedlar. Ett besök på utställningen rekommenderas, men då med audio-guide.


LOUISE FURHOFF

Förläggaren som älskar kiosklitteratur – detta vill jag ha!

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 2, 2019

Fem frågor till Linda Viberg som älskar kiosklitteratur och driver två förlag med helt olika inriktningar.


Varför älskar du kiosklitteratur?

– När jag var så där en 14 år och läste ”De överlevande – Råttorna” första gången var jag fast. Den var spännande och fartfylld och framförallt underhållande. Det jag fastnade för var den snabba framåtrörelsen i böckerna. Det var liksom som att se en film. Action och äventyr som var enkel och gick snabbt att läsa. Ren underhållning helt enkelt.


– När jag sedan började analysera böckerna och förstod själva formen för dem blev de än mer intressanta. Alla ratade dem, men ingen förstod egentligen hur svårt det kan vara att skriva utifrån ett bestämt ramverk och att våga släppa fantasin lös. Det är det som gör alla dessa författare så imponerande och intrigerna likaså.


Hur blev du förläggare? 

– Jag har alltid älskat att skriva. Jag älskar böcker och dess världar. Men just Pulp Fiction eller kiosklitteratur i den mening som fanns förr är helt borta idag. Den enda typ av ”kiosklitteratur” som fortfarande lever kvar och blomstrar är Romance.


– Jag ville bli förläggare för att kunna ge ut ”kiosklitteratur”, eller som jag hellre kallar det – Pulp Fiction, böcker igen. Jag har gått en massa skrivkurser samt läst litteraturvetenskap och beteendevetenskap på högskolan. Men framför allt har jag läst mycket böcker och gjort research. Jag känner att jag har en fallenhet för att se hur en text kan bli bättre. Vad som ska läggas till och tas bort för att lyfta fram intrigen och karaktärerna.


Varför vill du ha in pitchar och de 10 första sidorna hellre än att ta emot ett helt manus?

– Om inte författaren har lyckats fånga mitt intresse på 10 sidor går manuset bort. På de 10 sidor kan jag se om författaren har den rätta känslan för Pulp Fiction, att kasta läsaren rakt in i intrigens början eller om det är 10 sidor bakgrundshistoria och miljöbeskrivningar som jag får. Pitchen vill jag ha in för att få en sammanfattning av själva intrigen.


Vad krävs för att ett manus ska bli antaget av någon av dina förlag?

– Mina förlag har helt olika inriktningar. När det gäller PulpFic förlag är det inte lika lätt att få sitt manus utgivet, eftersom PulpFic förlag är väldigt nischad. Du måste skriva inom ramen för den mall som Pulp-genren har. Fantasin spelar också en stor roll här då jag gillar författare som vågar. Manuset ska vara välskrivet så klart och det ska finnas en snabb framåtrörelse. Kommer det in 10 sidor bakgrunds beskrivning så har författaren inte rätta känslan för Pulp och manuset blir tyvärr refuserat. Men man blir inte bara refuserad med ett ”nej tack” utan alla som skickar in ett manus får alltid en feedback på sin text om vad som är bra och vad man kan göra bättre. Samma gäller de manus som kommer in till Viberg förlag.


– Om ett manus ska bli antaget till Viberg förlag så ska det vara ett manus som bara helt enkelt faller mig i smaken. Språket är viktigt och att författaren har kollat igenom sitt manus och fixat felstavningar och annat smått och att författaren kan skilja på när DE och DEM ska användas. Orsaken till att jag startade Viberg förlag var att många av de manus som kom in till PulpFic förlag var bra MEN de platsade inte för PulpFics utgivning.

På Viberg förlag vill jag ge ut en blandning av genrer. ”I hundarnas timma” av Mia Bergenheim, var det manus som fick mig att starta Viberg förlag just för att det var så fantastiskt men absolut inte platsade som Pulp.


– Vill man ha en chans att få ge ut sin bok via Viberg förlag så ska det vara välskrivet och har en intressant intrig som fångar mig. Vill man få sitt manus utgivet av PulpFic förlag krävs det att det håller sig till mallen för Pulp Fiction, har en snabb framåtrörelse samt en spännande och fantasifull intrig.


Vilken är din allra största dröm som förläggare?

– Att folk får upp ögonen för hur kul det är, både att läsa och skriva Pulp historier och att intresset växer för att skriva i denna typ av genre. När man väl får kläm på det där med vad Pulp Fiction faktiskt är så är det den mest roliga formen av skrivande man kan göra.

Genom att lära sig att skriva Pulp fiction så får man även en rejäl hjälp i sitt andra skrivande då man vågar släppa fantasin lös, rama in sin intrig, skapa en stark inledning och att skriva spännande.


PETRONELLA SIMONSBACKA

MUMIEMYSTERIET MITT I VÄNERSBORG

MUSEUM, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Vänersborgs museum är Sveriges äldsta bevarade museimiljö.

– Ungefär så här har det sett ut sedan 1891 när man invigde och så här ska det se ut i framtiden, berättar Håkan Lind, museivakt.


Samlingen på muséet handlar ytterst lite om Vänersborg, det lokala kände ju ortsbefolkningen redan till. Det var allt det fantastiska från världen utanför som människor var nyfikna på i slutet av 1800-talet. Bevarat här finns bland annat en samling egyptiska artefakter som Oscar von Heidenstam, generalkonsul i Alexan-dria, köpte in till Vänersborgs museum.

– Egyptierna var på den tiden förtjusta i att sälja sin kulturskatt och tillverkade även falska föremål, berättar Håkan Lind.


En sådan bluff drabbade Vänersborgs museum. Oscar von Heidenstam skickade bland annat en mumie i en kista till Vänersborg.

– Man trodde att det var en mumie inuti och kallade hit stadsläkaren, som öppnade kistan och vecklade av mumieväven och då rann det ut sand. Så det var en bluff, men kistan och locket är äkta, säger Håkan Lind.

  Vem som har legat i den färgglada kistan som fortfarande visas på Vänersborgs museum är ett mysterium.


Idén att Vänersborg borde ha ett naturhistoriskt museum föddes redan 1860, då Carl Samuel Hultström var rektor för läroverket i Vänersborg. Vid den tiden kritiserades svenska skolor för att de inte hade tillräckligt med undervisningsmaterial i naturhistoria. Den driftiga rektorn började samla ihop material till skolan. Han såg till att läroverket fick dubbletter från Kungliga Vetenskapsakademien och bad i ett upprop i tidningen om fler donationer till skolan. Detta fick ett enormt gensvar i bygden och snart började läroverket få utrymmesproblem.


Starten för Vänersborgs museum kom när en av skolans tidigare elever gjorde en mycket generös donation.

– Axel W Eriksson hade åkt till Afrika och startat en handelsstation där. Han donerade plötsligt 1400 fåglar till Vänersborg stad, säger Håkan Lind.

Förvirring uppstod. Vad kunde skolan och staden förväntas göra med tusentals upp-stoppade afrikanska fåglar? En av stadens rikaste män räddade situationen. Johan Adolf Andersohn hade som 12-åring lämnat sin familj för att ta tjänst i en handelsbod i Vänersborg.

– Pojken visade sig ha talang för affärer. Han kom att arbeta ihop en förmögenhet på havre-handel och bekostade museet ur egen ficka.


På Vänersborgs museum finns även stor samling nordiska djur, bland annat en imponerande björn som står på bakbenen. Den har skjutits av Llewellyn Lloyd, den store ”Björnjägaren Lloyd”, som dödade 102 björnar under 30 år.

– Han var inte bara en björnjägare utan också en kvinnojägare, men han hade den goda smaken att i alla fall ta hand om alla sina barn.

En av hans många oäkta barn var Charles Andersson, som gick på Vänersborgs läroverk och senare blev upptäcktsresande. 

Den sista björnjakten i trakten skedde 1838 i Väne Ryr.


I ett av skåpen i den Nordiska djursalen syns en oväntad varelse i vår fauna. Det är en alligator som fångades 1877 i Karls grav, som förbinder Vänern med Göta älv. Två pojkar som var på utflykt, Wille Andersson och Alfred Nordfeldt, hade satt sig vid kanalen i hopp om att kunna lifta med någon båt in till stan då de såg alligatorn krypa upp ur vattnet. De ropade på en karl som arbetade i närheten. Han sprang dit och spetsade djuret på sin båtshake. Pojkarna tog med sig alligatorn till sin förvånade biologilärare, som såg till att den blev uppstoppad.

Denna alligator hade innan sin oturliga död varit på en mycket lång resa. Den fångades i Florida och skulle skänkas till Uppsala universitet. Sista etappen av djurets resa skedde på ångfartyget Baltzar von Platens däck.

– Det var en genomresande vetenskapsman som hade den i en bur. Den hade slitit sig loss och smitit, berättar Håkan Lind.

Alligatorn är nu för alltid en del av en utställning som är lika fantasieggande idag som den måste ha varit 1891.


PETRONELLA SIMONSBACKA

PRESSBILD: Malmö stadsbibliotek

De förbjudna böckerna visas

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 3, 2019

Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" var förbjuden under kommunisttiden i Tjeckoslovakien. Jarka Vrbová översatte den i hemlighet och skrev själv ut den på skrivmaskin. Så kom den ut ändå till julen 1980.
– Den skrevs av översättaren i tre upplagor om tio exemplar vardera, lika många som antalet papper som gick att vira runt skrivmaskinsvalsen, säger Per Bergström, producent på Författarscenen på Malmö stadsbibliotek, som curerat den utställning om så kallade samizdatböcker som i dag öppnar i Malmö.

Samizdatlitteraturen spreds i hemlighet från hand till hand. De unika böckerna visas nu för första gången i Sverige.
– Det är också böcker och tidskrifter som tydligt visar vårt behov av litteratur och längtan efter det fria ordet och den gemenskap som litteraturen kan skapa. Det här är ju samizdatböcker, smuggelböcker från exilförlag och produktionsmaterial från en tid i vår närhistoria då böckerna var ett ständigt hot mot makten, vilket också påminner oss om att det fria ordet aldrig är att ta för givet.
REDAKTIONEN

Usama, mulla omar och jag

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Jag satte ner min tekopp och lade från mig pipan när jag hörde den hårda knackningen på dörren till min hotellsvit.

När jag öppnade dörren fick jag bryskt pipan på en Kalashnikov inkörd i magen.


Jag såg på vapnet och talibankrigaren som höll i det att han verkligen menade allvar. Krigaren framför mig och hans tre kollegor föste in mig i rummet och lämnade plats åt mina verkliga besökare. Ledaren, en  lång och smal man med långt grått skägg och blixtrande svarta ögon, klev in i rummet. Tätt efter honom kom en kort knubbig man med ett glasöga.

I rummet fanns alltså sex talibankrigare, minst fyra automatvapen och jag.

Hur hamnade jag här?


1981 skulle Pakistanska staten hålla sin första internationella ädelstensauktion och bad FN om hjälp. Jag var då Senior Expert för UNIDO och skickades till Peshawar i nordvästra Pakistan för att hjälpa till med prissättning och kvalitetskontroll. Auktionen var i en stor gymnastiksal, fylld med mer eller mindre seriösa ädelstens-handlare från Pakistan och Afghanistan. Vilka skatter som visades upp!


Där fanns djupröda rubiner från Gilgit, de berömda smaragderna från Swatdalen, lapis lazuli och mångfärgade turmaliner från norra Afghanistan och massor med andra fantastiska ädelstenar. Det fanns till och med enorma diamanter som satt kvar i sina sönderbrutna infattningar, spillror från de omätbara skatter som fortfarande finns i de milsvida grottorna under Toraborabergen.


Jag visste att det förekom en hel del handel utanför mässområdet med diamanter från Afghanistan så jag mutade glatt all pers-onal på hotellen i närheten och bad dem om att om någon ville sälja någon speciell sten så kunde de kontakta mig.

Det var det som hade hänt nu …


Mannen med de blixtrande ögonen be-ordrade sin kollega att plocka fram diamanten. Han förklarade för mig, på perfekt amerikanska, att det var en enorm diamant av omätbart värde. Den kortare mannen grävde djupt i sina vida byxor och kom fram med ett solkigt tygpaket och vecklade fram en stor kristall.


På tre meters håll kunde jag se att det inte var en diamant utan ett mycket vanligt förekommande mineral som inte var värt ett dyft, men hur förklarar man det för sex talibaner som hade fyra automatkarbiner pekande mot min mage? Jag stammade fram att det var en väldigt fin sten men inte just vad jag var intresserad av just då. Jag höll andan, tänkte på min Inger och undrade var den första kulan skulle träffa.

Men männen tog det med fattning, vecklade in kristallen i tygstycket och rörde sig mot dörren när den långe mannen plötsligt stannade och frågade om jag ville komma in i Afghanistan och köpa stenar av tali-banerna, trots att det var brinnande krig med den Sovjetiska ockupationsmakten?

– Jag hörde mig själv svara ja tack och sedan hörde jag mannen ge en order till sin kollega om att fixa det.


Tre dagar senare fick jag veta att resan var ordnad. Jag smet ut från hotellet genom en diskret sidodörr en tidig morgon och möttes av tre dammiga terrängbilar och en grupp bistra män. Vi körde under tystnad till en övergiven karavanseralj utanför Peshawar och fyllde bilarna med varor. Vapen, mediciner, ammunition, mat, leksaker och på taken surrades buntar av vad som var misstänkt likt USA-tillverkade RedEye-missiler.


Jag fick en mycket begagnad militärjacka, en afghansk herdemössa och en automat-karbin och maskerade mig nödtorftigt som taliban. Inte lätt när man är 190 cm i alla riktningar och rödskäggig…


Bilarna körde i kolonn mot ett obevakat pass norr om Khyberpasset för att försöka undvika de sovjetiska trupperna, vi skulle köra på nätterna och ligga still på dagarna.

Solen höll på att gå ner över bergskedjan framför oss, i fjärran såg vi de vita kondensstrimmorna från de sovjetiska attackplanen som sökte efter talibaner, jag satte mig tillrätta i bilsätet, lät karbinkolven vila på min vänstra känga, tog i smyg en klunk ur pluntan med den sista skvätten insmugglad whisky och tänkte febrilt på vilka jag hade mött på hotellet.

Var det verkligen Usama bin-Laden och mulla Omar?

OLLE FJORDGREN


                                 ***


Vill du veta mer om resan, hur det gick och sedan läsa flera noveller om mina andra eskapader runt om i världen kan du köpa min bok ”Vägar jag vandrat” som kommer ut i nytryck på Långsamhetens Förlag i höst!

Fem frågor om Konstnärsalliansen

KONST, Kulturopportunisten nr 2, 2019

Fem frågor till Tony Roos, som vill verka som en blåslampa i baken på kulturens makthavare.


Vem startade Konstnärsförbundet Alliansen och varför?

– Jag och några kolleger i Stockholm. Konstnärsförbundet Alliansen KFA, startade 2002 med säte i Göteborg, som en riksorganisation för bild- och formkonstnärer.  Förbundet vill verka för en mer avtalsbaserad arbetsmarknad för konstnärer där man får betalt efter en avtalad ersättning eller lön. Förbundet är remissinstans vad gäller statliga utredningar inom kulturområdet.


Hur har KFA mottagits bland konstnärer?

– Olika, vi är ju som andra riksföreningar konkurrerar om aktiva konstnärer i landet. Vi är ju även en blåslampa på våra konstmyndigheter som inte alltid hanterar de medel de har korrekt.


Vad är er viktigaste fråga?

– Vår viktigaste fråga är ett få infört ett nytt generellt konstnärstillägg – ett statligt ersättningssystem till konstnärer som är inkomstbaserat och skatte- och pensionsgrundande.


Vad finns det för planer inför framtiden?

– Planer är att fortsätta uppvakta regeringskansliet med förslaget till konstnärstillägg – och stöta på kulturutskottet i riksdagen.


Kan du berätta lite om din egen konstnärliga verksamhet?

– Jag är från början grafiker utbildad i slutet av 70-talet, har även gått konstskola i GBG. Har varit verksam sedan mer än 35 år tillbaka, med egen ateljé i GBG, har haft utställningar i Sverige Norge, Tyskland, Spanien. Arbetar även med konstgestaltning av olika byggnader, bostäder med mera.


PETRONELLA SIMONSBACKA


Jonny käll om att vara dramatikeR

TEATER, Kulturopportunisten nr 2, 2019

Att vara dramatiker innebär vissa risker. En läkare jag talade med ondgjorde sig och sa att det innebär en påfrestning på hjärnan. Att göra flera personer i ett drama trovärdiga innebär slitning och risken att man förlorar kontakt med det egna jaget. Jag var medveten om detta, men ingenting kunde hindra mej utan jag fortsatte att skriva. Helhet genom mångfald var mitt måtto. Jag har nu skrivit omkring fyrtio pjäser varav två blivit spelade av Östersunds Teaterverkstad och två blivit upplästa inför publik hos Teater Uno i Göteborg. Jag har också ett antal pjäser hos Amatörteaterns Riksförbund (ATR). När jag väl skriver brukar det komma gott och lätt, men sedan behöver de flesta pjäser ligga till sig under en tid.


Jag var uppe i Östersund och såg Teaterverkstan ge en uppsättning av ”Det är till att ha lite panikångest ser jag”. Det var underbart att komma in i teaterrummet och se sina gestalter ta plats på scen. Jag var så glad och även om tonen, enligt mitt tycke, skulle varit mer humoristisk tyckte jag ändå att de gjorde ett bra jobb. Det var en fantastisk stund. Mera sånt.


JONNY KÄLL

Antologi om utdöda hantverk

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Arbetets museum och Liv i Sverige har samlat  in berättelser till antologin ”Vi drack vårt kaffe på toaletten”. 

– Många yrken har försvunnit exempelvis bleckslagare med sina små verkstäder, hålkortstansare på kontor och tågklarerare på stationer. I vår nya bok fångar vi in berättelser från sådana utdöda yrken, säger Andreas Nilsson, redaktör på Arbetets museum i Norrköping, i ett pressmeddelande.

Titeln ”Vi drack vårt kaffe på toaletten” är hämtad från en av bokens berättelser om hur skrivbiträdena på ett kontor på 1950-talet dukade upp kaffet på damtoaletten eftersom de inte fick fika på arbetstid. Risken att bli påkomna var minimal eftersom alla chefer var män.


REDAKTIONEN

                               Pressbild: SONJA HESSLOW

Sonja Hesslow är född i Varberg och nu verksam i Stockholm. Detta är verket ”Sowlmate”.

Bilder i sonja hesslows huvud

FOTO, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Naturen, färger och former är inspiration till Sonja Hesslows  fotografier som i sommar visas på Halmstads konsthall.

– Jag köpte min första digitala systemkamera på mellandagsrean 2009. Jag arbetade då som vikarie på förskola och insåg att jag inte hann fotografera så mycket som jag ville på min fritid. Jag spenderade all min lediga tid med min kamera, men kunde verkligen inte få nog. När jag sedan upptäckte Photoshop ett par månader senare så var jag helt fast. Jag insåg att jag kunde skapa bilder som bara fanns i mitt huvud. Bilder som ingen annan än jag kunde se, berättar Sonja Hesslow. i ett pressmeddelande.   


Kan du berätta mer om din bildvärld?

– Jag ser ofta en bild i mitt huvud innan jag börjar med den och ofta är det mina egna känslor som jag iscensätter i mina bilder. Jag tycker om det surrealistiska, det som inte finns på riktigt. Samtidigt vill jag göra det så trovärdigt så att det ska se ut som att det lika gärna hade kunnat vara verklighet. När jag skapar bilder tycker jag om att väcka tankar och känslor hos betraktaren och jag vill att folk ska bli berörda på något sätt. Jag vill att man ska kunna titta på mina

bilder flera gånger utan att man ska bli ”färdig” med bilden direkt. Jag vill inte heller att man direkt ska tänka att det är fotografi utan tycker om när folk ifrågasätter om det är foto eller måleri.


Hur ser din arbetsprocess ut?

– Den är ofta rätt lång. Jag kan fundera på en bildidé under lång tid innan jag bestämmer mig för att göra verklighet av den. Sen lägger jag gärna mycket tid innan på att hitta rätt rekvisita alternativt att jag skapar den själv om det är möjligt. Jag blandar ogärna in andra människor i processen tidigt utan jag vill hålla det för mig själv då jag blandar in så mycket av mig själv i mina bilder. Det är väldigt sårbart tidigt i processen tycker jag. Jag arbetar dessutom bäst när jag slipper leva upp till andra människors förväntningar. Kanske är det också därför jag tycker bäst om att stå för alla steg själv, allt ifrån att skapa rekvisita, till att vara modell och retuschera. Då kan jag göra precis som jag själv vill. För mig är det som sagt väldigt viktigt att vara en del av hela processen och det innebär att jag har ett stort behov av att ha kontroll. Från start till färdig print vill jag ha koll.


REDAKTIONEN