Ur Kulturopportunisten

Passion för böcker och kampsport – bokbloggaren berättar

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 2, 2020

Bokbloggaren Ian Brandt hittade en passion för läsningen via idrotten. Han berättar här om hur det gick till när han började blogga om böcker och författare.



Jag hade egentligen inte något tanke på att starta en bokblogg från allra första början, men i bland tar livet oväntade vändningar. För att komma rätt i tiden får vi ta det från början: Jag är uppvuxen i en familj som läser mycket. Min mor var, när hon var yngre, med i stans (Höör som ligger mitt i Skåne) lilla bokcirkel som drevs av vår lokala bokhandel.  Hon kom alltid hem med någon ny bok. Redan då var hon storläsare och hade högar med böcker hemma. En författare som var hela tiden återkommande var Michael Connelly och hans böcker om kriminalinspektör Harry Bosch. Vid den tiden  var jag inte alls intresserad av böcker, eller så visste jag bara inte att jag var intresserad ...

Foto: PRIVAT

Detta var  runt 1997, kanske 1999. År 2000 började jag på folkhögskolan i Glimåkra där jag upptäckte sporthallens gym på skolan och fann ett inre lugn, eftersom jag är född med ADHD. Efter Glimåkraperioden var slut kom jag hem till Höör igen. Runt 2008 upptäckte jag kampsportens underbara värld, som kom att spela en central roll i mitt liv och här tog mitt läsande fart.


Min första bok var skriven av den japanska samurajen Myiamoto Musashi, som skrev Fem Ringars Bok (japansk titel: Gorin No Sho) och jag blev hungrig på mer. Jag kände: Wow, det finns böcker för mig också. Fem Ringars Bok ökade aptiten för läsandet. I takt med att min bokhunger växte så ville jag hitta nytt att läsa och fann boken Ninja, skriven av Eric Van Lustbader. Jag blev helt uppslukad. Den var baserad på Fem Ringars Bok och hade ungefär samma uppbyggnad.  Under denna tid var jag högaktiv inom kampsport, vilket jag faktiskt är än idag. Jag började läsa engelska böcker och hittade Barry Eislers verk om John Rain, samt fick reda på att Barry Eisler liksom jag var kampsportare, vilket framgår tydligt i hans böcker. Där och då var jag fast i läsandet.


Idag har jag samlat på mig en del böcker, läst en hel del, hittat favoriter på svenska och engelska och funnit min egna lilla metod – att läsa först och sedan lyssna på boken. Under  2018/2019, på en stor fest i Stockholm, fick jag en fråga:  Vad vill du göra av ditt liv? Mitt svar var enkelt: Att på något sätt binda ihop mina stora intressen, böcker och ljudböcker, med min passion i livet: Kampsport. Någonstans här började min idé ta form i det undermedvetna. Kampsport+Litteratur=Bokblogg.


2020, i samband med Covid-19-utbrottet, startade jag audiobooksbooks.blogspot.com, som är tänkt att inspirera andra till att våga läsa och hitta bra och nya böcker även om man är född med olika nedsättningar. Mitt andra skäl är att bokbloggandet är ett perfekt sätt att hålla koll på vad man har läst, lyssnat på och tyckt varit bra.


Mina tankar och drömmar för framtiden är att kunna sprida glädje och dela med mig av min erfarenhet kring de två världarna: Böcker/ljudböcker och kampsport.


IAN BRANDT

Bloggare/Kampsportare, som bor i Bunkeflod med sambo och blivande fru

Fem Frågor  till författaren Njeri Olenkere

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 1, 2020

I dag ställer Kulturoppor-tunisten fem frågor till författaren och HBTQ-flyktingen Njeri Olenkere från Tranås, som har skrivit boken Under the magic spell, som handlar om lesbiska Jata som flyr till landet Swearealm.


Vad betyder skrivande för dig?

– Det hjälper mig att uttrycka min kreativitet utan begränsningar.


Kan du berätta lite om hur boken Under the magic spell blev till?

– Jag skrev Under the magic spell när jag pendlade från Tranås till Jönköpings Universitet. Det var en lång och tråkig restid, men skrivandet gjorde resan rolig. Jag pendlade i tre år. De två första åren skrev jag boken, redigerade den och designade den. Det tredje året, 2019, gav jag ut den.

Foto: PETRONELLA SIMONSBACKA

Hur var det att debutera som författare jämfört med vad du förväntade dig innan?

– Jag hade inga förväntningar för jag har skrivit länge. Hittills har jag skrivit fyra böcker, men jag har bara kunnat ge ut en av dem.


Vad kommer nästa bok att handla om?

– Jag skriver fortfarande på serien om Jata.


Kan du ge ett exempel på en författare som har inspirerat dig?

– Ngugi wa Thiongo har inspirerat mig när det gäller att skriva på det afrikanska sättet, genom att använda metaforer och proverb.


PETRONELLA SIMONSBACKA

Foto: NINA ZARJESDOTTER

Ordlösa bilder i jordens egen färg

KONST/LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 4, 2019

Troll och jättar betyder inte alltid sagor för barn. När Emil Ahlman kommenterar vårt moderna samhälle är det i albumet MYT, som han nu publicerat i sitt eget och helt nyfödda förlag Hinsides.


Han har alltid tecknat, alltid varit intresserad av konst och serier. Efter gymnasiet blev det
serietecknarskola och sedan dess har Emil Ahlman i Karlstad tecknat och målat sporadiskt parallellt med familjelivet och jobbet som lärare. Under åren växte hans eget bilduttryck fram och nu har Emil gjort sitt första album.
– Det är meningen att det ska bli en trilogi, och jag vet faktiskt inte hur berättelsen kommer att sluta, säger Emil och ler medan han stryker sig över skägget.


MYT är titeln på albumet, och man förstår direkt att Emil har en helt egen stil även om man kan se tydliga referenser till nordisk forntid och sagovärld i bildspråket. Men han tecknar inte för en viss publik utan alla oavsett bakgrund kan få ut något av bilderna.
– Det spelar ingen roll om man är grönlänning eller nyzeeländare. Man ska kunna förstå ändå, och göra en egen tolkning.
Bilderna går helt i en siennaliknande färg som med sin inneboende värme kontrasterar det ibland allvarliga och mörka temat.
– Jag är uppvuxen på landet, i skogen, och har ju sett förändringen i naturen. Och det är därur temat föddes.

Kärnan i berättelsen handlar om respekt för det levande, och hur sällsynt det har kommit att bli. Att det inte finns längre.
– Det är svårt att prata om sådana här saker utan att bli stämplad som domedagsprofet. Men jag ser inte mig själv som en sådan. Mina bilder är bara ett sätt för mig att uttrycka de här känslorna.


MYT del 2 är redan färdigtecknad, och Emil planerar att publicera den nästa höst. Albumen är visserligen en stor sak och ett glädjande mål som Emil uppnått, men det han är mest stolt över är att han startat sitt eget förlag, Hinsides.
– Att människor som gör grymma grejer kan få det publicerat via mig, det är det absolut roligaste! säger han med påtaglig glädje.
Hinsides förlag blev en konkret idé för ungefär ett halvår sedan. Då började Emil läsa på om hur man driver en verksamhet.
– Jag har lärt mig massor! Nog kan jag vara självsäker på många sätt, men på vissa områden är jag inte alls så säker. Det här med ekonomi ... du vet, moms och sånt, säger han med en låtsad skärrad uppsyn.
Verksamheten är bara några dagar gammal när vi ses, den blev officiellt aktiverad (och MYT publicerad) i mitten av november. Och redan håller Emil på att läsa ett manus som kan komma att bli nästa publikation. Men det här med att göra reklam och försöka slå sig in på en marknad är inte något Emil känner särskilt starkt för.
– Nej, jag känner inte att jag vill lägga så mycket energi på marknadsföring. Många står och skriker och ingen lyssnar på nån.


Vad som blir publicerat i Hinsides behöver uppfylla två kriterier: Det ska vara tryckbart och det ska tilltala Emil personligen. Och Emil har en genreöverskridande smak.
– Bilder och/eller text. Prosa, lyrik och hela kitet. Det spelar ingen roll, bara det är bra och håller en verkshöjd.


NINA ZARJESDOTTER

banksy – den ofrivillge utställaren

KONST, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Trots att Banksy ställer ut i Göteborg mot sin vilja är utställningen ändå väl värd ett besök.


Utställningen på Galleri Fredsgatan i Göteborg av street art konstnären Banksys verk är en produktion som gjorts utan hans medgivande. Utställningen är curerad av Banksys tidigare fotograf och manager Steve Lazarides.


Banksy är en kontroversiell graffitikonstnär som arbetar mestadels i urban miljö. Trots sin anonymitet har han spridit sina verk över hela världen. Konstverken i utställningen är ett lån från en grupp av internationella samlare som har varit supportrar från Banksys tidiga dagar.


Utställningen består av en sammanställning av Banksys olika verk som han tryckt på grafiska blad. Verken är både samhällskritiska, innehåller fredsbudskap och lyfter fram den lilla människan som ofta befinner sig i ett utsatt läge. Han tar politisk ställning, kritiserar Irakkriget och driver bland annat hotell i Betlehem, Palestina.


Att se utställningen ger en bred bild av Banksys produktion, många kända verk som "Girl With Red Balloon", "Flower Thrower" och "Rude Copper" finns med i utställningen, men också mer otippade alster som exempelvis en cd-skiva av Paris Hilton som är omgjord till en kritisk reflektion över hennes livsstil, cd-skivan var dessutom utsmugglad i butiker. När originalet utgavs bytte konstnären ut original i butikerna mot sin egenproducerade skiva. Det tillför också humor även där budskapet är allvarligt.


Banksy arbetar med graffitifärg i urban miljö och man hade gärna sett exempelvis miljöbilder av hans graffiti från stadsbilden, men där berättar Steve Lazarides i filmer och i audioguide om bakgrunden till verken, vilket ger en mer levande bild av Banksys konstnärskap än vad de grafiska bladen förmedlar. Ett besök på utställningen rekommenderas, men då med audio-guide.


LOUISE FURHOFF

MUMIEMYSTERIET MITT I VÄNERSBORG

MUSEUM, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Vänersborgs museum är Sveriges äldsta bevarade museimiljö.

– Ungefär så här har det sett ut sedan 1891 när man invigde och så här ska det se ut i framtiden, berättar Håkan Lind, museivakt.


Samlingen på muséet handlar ytterst lite om Vänersborg, det lokala kände ju ortsbefolkningen redan till. Det var allt det fantastiska från världen utanför som människor var nyfikna på i slutet av 1800-talet. Bevarat här finns bland annat en samling egyptiska artefakter som Oscar von Heidenstam, generalkonsul i Alexan-dria, köpte in till Vänersborgs museum.

– Egyptierna var på den tiden förtjusta i att sälja sin kulturskatt och tillverkade även falska föremål, berättar Håkan Lind.


En sådan bluff drabbade Vänersborgs museum. Oscar von Heidenstam skickade bland annat en mumie i en kista till Vänersborg.

– Man trodde att det var en mumie inuti och kallade hit stadsläkaren, som öppnade kistan och vecklade av mumieväven och då rann det ut sand. Så det var en bluff, men kistan och locket är äkta, säger Håkan Lind.

  Vem som har legat i den färgglada kistan som fortfarande visas på Vänersborgs museum är ett mysterium.


Idén att Vänersborg borde ha ett naturhistoriskt museum föddes redan 1860, då Carl Samuel Hultström var rektor för läroverket i Vänersborg. Vid den tiden kritiserades svenska skolor för att de inte hade tillräckligt med undervisningsmaterial i naturhistoria. Den driftiga rektorn började samla ihop material till skolan. Han såg till att läroverket fick dubbletter från Kungliga Vetenskapsakademien och bad i ett upprop i tidningen om fler donationer till skolan. Detta fick ett enormt gensvar i bygden och snart började läroverket få utrymmesproblem.


Starten för Vänersborgs museum kom när en av skolans tidigare elever gjorde en mycket generös donation.

– Axel W Eriksson hade åkt till Afrika och startat en handelsstation där. Han donerade plötsligt 1400 fåglar till Vänersborg stad, säger Håkan Lind.

Förvirring uppstod. Vad kunde skolan och staden förväntas göra med tusentals upp-stoppade afrikanska fåglar? En av stadens rikaste män räddade situationen. Johan Adolf Andersohn hade som 12-åring lämnat sin familj för att ta tjänst i en handelsbod i Vänersborg.

– Pojken visade sig ha talang för affärer. Han kom att arbeta ihop en förmögenhet på havre-handel och bekostade museet ur egen ficka.


På Vänersborgs museum finns även stor samling nordiska djur, bland annat en imponerande björn som står på bakbenen. Den har skjutits av Llewellyn Lloyd, den store ”Björnjägaren Lloyd”, som dödade 102 björnar under 30 år.

– Han var inte bara en björnjägare utan också en kvinnojägare, men han hade den goda smaken att i alla fall ta hand om alla sina barn.

En av hans många oäkta barn var Charles Andersson, som gick på Vänersborgs läroverk och senare blev upptäcktsresande. 

Den sista björnjakten i trakten skedde 1838 i Väne Ryr.


I ett av skåpen i den Nordiska djursalen syns en oväntad varelse i vår fauna. Det är en alligator som fångades 1877 i Karls grav, som förbinder Vänern med Göta älv. Två pojkar som var på utflykt, Wille Andersson och Alfred Nordfeldt, hade satt sig vid kanalen i hopp om att kunna lifta med någon båt in till stan då de såg alligatorn krypa upp ur vattnet. De ropade på en karl som arbetade i närheten. Han sprang dit och spetsade djuret på sin båtshake. Pojkarna tog med sig alligatorn till sin förvånade biologilärare, som såg till att den blev uppstoppad.

Denna alligator hade innan sin oturliga död varit på en mycket lång resa. Den fångades i Florida och skulle skänkas till Uppsala universitet. Sista etappen av djurets resa skedde på ångfartyget Baltzar von Platens däck.

– Det var en genomresande vetenskapsman som hade den i en bur. Den hade slitit sig loss och smitit, berättar Håkan Lind.

Alligatorn är nu för alltid en del av en utställning som är lika fantasieggande idag som den måste ha varit 1891.


PETRONELLA SIMONSBACKA

SUNE FÅNGADE TIDEN

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 2, 2020

Foto: PRESSBILD

Dokumentärfotografen Sune Jonsson skildrade det svenska landskapet och människorna i en föränderlig tid. I sommar visas hans bilder på Värmlands Museum. Utställningen heter "Och tiden blir… ett förunderligt ting". Från 1960-talet och fram till sin pensionering arbetade Sune Jonsson som fotograf vid Västerbottens museum.

På bilden syns Helen Jonsson, som dricker kaffe på fat, Baggård, Nordmaling

PRESSBILD: Malmö stadsbibliotek

De förbjudna böckerna visas

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 3, 2019

Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" var förbjuden under kommunisttiden i Tjeckoslovakien. Jarka Vrbová översatte den i hemlighet och skrev själv ut den på skrivmaskin. Så kom den ut ändå till julen 1980.
– Den skrevs av översättaren i tre upplagor om tio exemplar vardera, lika många som antalet papper som gick att vira runt skrivmaskinsvalsen, säger Per Bergström, producent på Författarscenen på Malmö stadsbibliotek, som curerat den utställning om så kallade samizdatböcker som i dag öppnar i Malmö.

Samizdatlitteraturen spreds i hemlighet från hand till hand. De unika böckerna visas nu för första gången i Sverige.
– Det är också böcker och tidskrifter som tydligt visar vårt behov av litteratur och längtan efter det fria ordet och den gemenskap som litteraturen kan skapa. Det här är ju samizdatböcker, smuggelböcker från exilförlag och produktionsmaterial från en tid i vår närhistoria då böckerna var ett ständigt hot mot makten, vilket också påminner oss om att det fria ordet aldrig är att ta för givet.
REDAKTIONEN

Usama, mulla omar och jag

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Jag satte ner min tekopp och lade från mig pipan när jag hörde den hårda knackningen på dörren till min hotellsvit.

När jag öppnade dörren fick jag bryskt pipan på en Kalashnikov inkörd i magen.


Jag såg på vapnet och talibankrigaren som höll i det att han verkligen menade allvar. Krigaren framför mig och hans tre kollegor föste in mig i rummet och lämnade plats åt mina verkliga besökare. Ledaren, en  lång och smal man med långt grått skägg och blixtrande svarta ögon, klev in i rummet. Tätt efter honom kom en kort knubbig man med ett glasöga.

I rummet fanns alltså sex talibankrigare, minst fyra automatvapen och jag.

Hur hamnade jag här?


1981 skulle Pakistanska staten hålla sin första internationella ädelstensauktion och bad FN om hjälp. Jag var då Senior Expert för UNIDO och skickades till Peshawar i nordvästra Pakistan för att hjälpa till med prissättning och kvalitetskontroll. Auktionen var i en stor gymnastiksal, fylld med mer eller mindre seriösa ädelstens-handlare från Pakistan och Afghanistan. Vilka skatter som visades upp!


Där fanns djupröda rubiner från Gilgit, de berömda smaragderna från Swatdalen, lapis lazuli och mångfärgade turmaliner från norra Afghanistan och massor med andra fantastiska ädelstenar. Det fanns till och med enorma diamanter som satt kvar i sina sönderbrutna infattningar, spillror från de omätbara skatter som fortfarande finns i de milsvida grottorna under Toraborabergen.


Jag visste att det förekom en hel del handel utanför mässområdet med diamanter från Afghanistan så jag mutade glatt all pers-onal på hotellen i närheten och bad dem om att om någon ville sälja någon speciell sten så kunde de kontakta mig.

Det var det som hade hänt nu …


Mannen med de blixtrande ögonen be-ordrade sin kollega att plocka fram diamanten. Han förklarade för mig, på perfekt amerikanska, att det var en enorm diamant av omätbart värde. Den kortare mannen grävde djupt i sina vida byxor och kom fram med ett solkigt tygpaket och vecklade fram en stor kristall.


På tre meters håll kunde jag se att det inte var en diamant utan ett mycket vanligt förekommande mineral som inte var värt ett dyft, men hur förklarar man det för sex talibaner som hade fyra automatkarbiner pekande mot min mage? Jag stammade fram att det var en väldigt fin sten men inte just vad jag var intresserad av just då. Jag höll andan, tänkte på min Inger och undrade var den första kulan skulle träffa.

Men männen tog det med fattning, vecklade in kristallen i tygstycket och rörde sig mot dörren när den långe mannen plötsligt stannade och frågade om jag ville komma in i Afghanistan och köpa stenar av tali-banerna, trots att det var brinnande krig med den Sovjetiska ockupationsmakten?

– Jag hörde mig själv svara ja tack och sedan hörde jag mannen ge en order till sin kollega om att fixa det.


Tre dagar senare fick jag veta att resan var ordnad. Jag smet ut från hotellet genom en diskret sidodörr en tidig morgon och möttes av tre dammiga terrängbilar och en grupp bistra män. Vi körde under tystnad till en övergiven karavanseralj utanför Peshawar och fyllde bilarna med varor. Vapen, mediciner, ammunition, mat, leksaker och på taken surrades buntar av vad som var misstänkt likt USA-tillverkade RedEye-missiler.


Jag fick en mycket begagnad militärjacka, en afghansk herdemössa och en automat-karbin och maskerade mig nödtorftigt som taliban. Inte lätt när man är 190 cm i alla riktningar och rödskäggig…


Bilarna körde i kolonn mot ett obevakat pass norr om Khyberpasset för att försöka undvika de sovjetiska trupperna, vi skulle köra på nätterna och ligga still på dagarna.

Solen höll på att gå ner över bergskedjan framför oss, i fjärran såg vi de vita kondensstrimmorna från de sovjetiska attackplanen som sökte efter talibaner, jag satte mig tillrätta i bilsätet, lät karbinkolven vila på min vänstra känga, tog i smyg en klunk ur pluntan med den sista skvätten insmugglad whisky och tänkte febrilt på vilka jag hade mött på hotellet.

Var det verkligen Usama bin-Laden och mulla Omar?

OLLE FJORDGREN


                                 ***


Vill du veta mer om resan, hur det gick och sedan läsa flera noveller om mina andra eskapader runt om i världen kan du köpa min bok ”Vägar jag vandrat” som kommer ut i nytryck på Långsamhetens Förlag i höst!

Fem frågor om Konstnärsalliansen

KONST, Kulturopportunisten nr 2, 2019

Fem frågor till Tony Roos, som vill verka som en blåslampa i baken på kulturens makthavare.


Vem startade Konstnärsförbundet Alliansen och varför?

– Jag och några kolleger i Stockholm. Konstnärsförbundet Alliansen KFA, startade 2002 med säte i Göteborg, som en riksorganisation för bild- och formkonstnärer.  Förbundet vill verka för en mer avtalsbaserad arbetsmarknad för konstnärer där man får betalt efter en avtalad ersättning eller lön. Förbundet är remissinstans vad gäller statliga utredningar inom kulturområdet.


Hur har KFA mottagits bland konstnärer?

– Olika, vi är ju som andra riksföreningar konkurrerar om aktiva konstnärer i landet. Vi är ju även en blåslampa på våra konstmyndigheter som inte alltid hanterar de medel de har korrekt.


Vad är er viktigaste fråga?

– Vår viktigaste fråga är ett få infört ett nytt generellt konstnärstillägg – ett statligt ersättningssystem till konstnärer som är inkomstbaserat och skatte- och pensionsgrundande.


Vad finns det för planer inför framtiden?

– Planer är att fortsätta uppvakta regeringskansliet med förslaget till konstnärstillägg – och stöta på kulturutskottet i riksdagen.


Kan du berätta lite om din egen konstnärliga verksamhet?

– Jag är från början grafiker utbildad i slutet av 70-talet, har även gått konstskola i GBG. Har varit verksam sedan mer än 35 år tillbaka, med egen ateljé i GBG, har haft utställningar i Sverige Norge, Tyskland, Spanien. Arbetar även med konstgestaltning av olika byggnader, bostäder med mera.


PETRONELLA SIMONSBACKA


Jonny käll om att vara dramatikeR

TEATER, Kulturopportunisten nr 2, 2019

Att vara dramatiker innebär vissa risker. En läkare jag talade med ondgjorde sig och sa att det innebär en påfrestning på hjärnan. Att göra flera personer i ett drama trovärdiga innebär slitning och risken att man förlorar kontakt med det egna jaget. Jag var medveten om detta, men ingenting kunde hindra mej utan jag fortsatte att skriva. Helhet genom mångfald var mitt måtto. Jag har nu skrivit omkring fyrtio pjäser varav två blivit spelade av Östersunds Teaterverkstad och två blivit upplästa inför publik hos Teater Uno i Göteborg. Jag har också ett antal pjäser hos Amatörteaterns Riksförbund (ATR). När jag väl skriver brukar det komma gott och lätt, men sedan behöver de flesta pjäser ligga till sig under en tid.


Jag var uppe i Östersund och såg Teaterverkstan ge en uppsättning av ”Det är till att ha lite panikångest ser jag”. Det var underbart att komma in i teaterrummet och se sina gestalter ta plats på scen. Jag var så glad och även om tonen, enligt mitt tycke, skulle varit mer humoristisk tyckte jag ändå att de gjorde ett bra jobb. Det var en fantastisk stund. Mera sånt.


JONNY KÄLL

Antologi om utdöda hantverk

LITTERATUR, Kulturopportunisten nr 1, 2019

Arbetets museum och Liv i Sverige har samlat  in berättelser till antologin ”Vi drack vårt kaffe på toaletten”. 

– Många yrken har försvunnit exempelvis bleckslagare med sina små verkstäder, hålkortstansare på kontor och tågklarerare på stationer. I vår nya bok fångar vi in berättelser från sådana utdöda yrken, säger Andreas Nilsson, redaktör på Arbetets museum i Norrköping, i ett pressmeddelande.

Titeln ”Vi drack vårt kaffe på toaletten” är hämtad från en av bokens berättelser om hur skrivbiträdena på ett kontor på 1950-talet dukade upp kaffet på damtoaletten eftersom de inte fick fika på arbetstid. Risken att bli påkomna var minimal eftersom alla chefer var män.


REDAKTIONEN